tankar kring allt
du sa, du accepterar vem jag är. jag svarade ja, en människa är den som den är och det vore likt ett brott att förändra det, det var ju dig som den du är jag lärde känna och varför skulle jag då vilja ha någon annan istället för dig?
jag sitter och tänker på om det är värt att leva med, alla konsekvenser och saker jag förmodligen aldrig någonsin kommer att förstå mig på fastän jag valt att ta det - acceptera det.
jag är alltid den jag är och jag har gjort saker jag inte är stolt över men du har valt att acceptera mig och fått mig att säga förlåt till mina felaktiga handlingar.
två helt olika människor med två helt olika liv och olika förflutna. jag tänkte på igår att man inte ska oroa sig för mycket över morgondagen men jag kan ändå inte sluta fundera, vad är planen för oss?