hard lovestory
Det psykologiska nedbrytandet fortsätter. Jag har blivit paranoid och vill inte vara hemma, men mamma hjälpte mig häromdagen det tackar jag för. Skulle velat se minen om han nu varit där. Jag önskar lite att allt det här inte hade hänt, jag mår väldigt bra nu utan massa måsten, men så som Han fick mig att må ibland slår allt. Som när vi satt på en rauk på Öland i solnedgången då det bara var du och jag mot världen. Enda stället jag kan vara trygg just nu är i Hs famn, men det varar ju inte föralltid. Tiden läker alla sår, jag tackar H som ger mig stöd i en svår tid och alla mina vänner som ger mig lycka.