Sofia var namnet

Klockan elva igår ringde mamma till mig och sa att hon hade något sorgligt att berätta. Första tanken blev, shit nu är nakenkatten sjuk eller min autistiska lillebror. Skulle ju aldrig kunna säga vilket som är värst men bara blotta tanken av att det var något sorgligt fick mig gråtfärdig på en sekund.
Det var mormor eller rättare sagt gammelmormor, men hon var vår allas mormor.

Vi visste att hon haft ett svagt hjärta men vi trodde aldrig det inte skulle orka mer.
Vår fina älskade Märta. Tänk att allt kan förändras på en sekund, från allt till inget.
Vad gör vi nu, vad händer nu?

Jag hoppas du har det fridfullt där du är nu, att du vakar över oss
och att du ger gammelmorfar styrkan att fortsätta leva. Ge honom kraft att orka leva sin vardag utan dig.
Det har alltid varit du, allt har alltid varit för dig -citat Bernt.

Usch jag finner inga vettiga ord.
Jag hoppas du vet att vi tänker på dig med både sorg och glädje.
Märta, vi saknar dig.
Jag hoppas vi kommer ses igen.