Sofia var namnet

.

men man har kul som blondie.
pff, skitsnack.

jag har tänkt mycket på mitt liv den senaste veckan. skrivit lite om samma saker i varje inlägg. men det blir som ett sätt att få ur mig vad jag tänker på och känner. kanske yttrar mig lite för mycket om saker ibland, fast jag känner att det inte gör något. för människor som inte känner mig är det som bara en massa bull men för människor som faktiskt känner mig kan det ju vara bra. eller jag menar, jag har aldrig varit jätte bra på att prata. jag blir nervös och håller allt inom mig istället. formulerar mig bäst i ord och text.

i maj blir det precis ett år sen mitt liv tog en vändning.
en väldigt drastisk vändning.
killen jag varit kär i sen jag var 17år lämnade mig.
sommaren var en av de bästa men även en av de värsta.
vad vi gjort mot varandra är förlåtet och glömt, men ångrar sig gör man ju alltid och funderar på hur livet hade varit om det fortsatt på samma väg. jag använde alkoholen som ett plåster på såren och tydde mig till någon annan som också kunde plåstra om min saknad.
jag kan inte idag säga om det är något jag borde gjort eller ej, men jag vet att jag mådde bra. riktigt bra. en lycklig singel. fast det sistnämnda är nog bara en lögn. eftersom jag blev kär men inte vågade visa de känslorna förrän den personen i fråga sa att han trodde han var kär i mig. då började problemen.

man är som en stark karl i början av en relation.
allt är frid och fröjd, inget kan bryta ned dig.
sen kommer känslorna.

jag var så nära och på en sekund försvann jag.
det är nog aldrig med flit att såra någon, men människan är ett stort jävla ego så det blir lätt så. förmågan att tänka på andra tas över av egot och försvinner. det viktigaste är ju alltid en själv i det stora hela så det är ju heller inte så konstigt.
jag vet att jag är bra, jag vet att jag är fantastisk och jag är värd det bästa.
och jag är den starkaste människan jag känner.
ändå låter jag mig själv bryta ned mig.
jag säger till mig själv varje dag att det räcker, men så knäpps det med fingrarna och jag är tillbaka. jag trånar och trånar efter något som aldrig kommer att hända. åtminstonde inte om jag fortsätter vara den svaga länk som låter sig lekas med.

men jag bara undrar, vad hände med oss, vad hände med dig och vad in i helvete hände med mig? jo, jag blev kär, olycklig och desperat. fångad i någon annans liv. 

om tre veckor ska jag ta tag i mitt liv.
jag ska bli stark igen.
utan dig.

det läskiga är att du är den bästa människa jag känner med de bästa väderingarna om livet. efter rådet du gav mig igår när du bad mig läsa mitt horoskop vill jag ge dig ett tack för allt du gjort för mig. du tog mig ur något jobbigt in i något extremt jobbigt och du hjälper mig ur det igen.