mississippi kan vänta
shit, hur är det möjligt att man söker upp håkan på spotify, ser en låt man älskar, sätter på den och börjar gråta innan låten ens börjat! jag är lite tokig jag, men ack så fin den är. äntligen påväg.
jag har lämnat allt som tynger mig påvägen hem till dig.
framför mina ögon öppnar sig, en solig väg till dig.
jag glömmer aldrig..
och så påmindes jag just om en kväll i november för två år sedan.
det var kallt och jag var full. och jag insåg hur kär jag var i någon annan..
jag lyssnade till samma låt i två timmar i ett kök på tingvalla.
jag vill ha allting.
du älskar mig och jag vill ha dig.
jag tror jag ska kasta mig igenom ditt fönster och rusa rakt in i ditt liv.
jag tror jag ska kasta mig igenom ditt fönster och rusa rakt in i ditt liv.
den sorgen är över nu men ärren finns kvar i hjärtat.
blir alltid lika rörd när jag lyssnar på håkans vackra texter, alla låtar påminner om olika minnen. och det händer ibland, som det gjorde nu, att man fäller en eller två tårar. mestadels av lycka. en riktigt fantastisk karl. och jag har ju faktiskt fått krama om honom.
jag tänker på den här längtan som uppstår ibland. längtan efter något bra, något fint, något storslaget. när det väl kommer till dig vill man bara dumpa allt och dra - ifrån det bra, fina och storslagna. jag skrev om det häromdagen. rädsla. men det är snarare en fruktan. hopp är större än fruktan. därför tänker jag tro på hoppet. lagom med hopp för människan framåt, för mycket hopp är likamed galenskap. lite fruktan, lite hopp.
man måste dö några gånger innan man kan leva.
nu har jag dött några gånger, nu ska jag leva. av hoppet och ha en liten gnutta av fruktan.
när man kan få det vill man inte ha det, när man inte kan få det, det är då man vill ha det.