Sofia var namnet

jag skulle vilja tillägna ett inlägg till alla er som jag glömde under en tid. och jag vill även lägga till att jag även glömde bort mig själv och allt annat som någonsin betytt något.

 

från juni förra året gick jag över till att ha haft ett liv till att inte ha något alls. alkoholen blev min bästa vän och även en person kom att betyda allt och vara det enda jag levde för. för att inte tappa allt kom jobbet också att bli det ska tog upp mestadelen av min tid. jag tappade all balans.

jag är påväg tillbaka nu, mitt hjärta smärtar fortfarande och det kommer vissa dagar så jag bara vill ligga i sängen och se upp i taket. men jag tar mig till det som är viktigt, mitt jobb. dock måste jag ibland välja bort det som är ännu viktigare, mina vänner. förlåt att jag aldrig någonsin sagt förlåt för det. 

det har ingenting med er att göra, men det är ni som får lida. det är inte meningen att ni ska känna er bortträngda eller bortglömda. förlåt för att jag ibland väljer vinflaskan för att ha kul och släppa loss, före att äta chips och se en bra film med er. 

 

jag måste tacka er för att ni fortfarande finns trots att jag inte funnits för er. 

det är svårt för er att förstå, det vet jag. och jag vet att jag måste prata mer om det, men jag skäms för mitt beteende. jag skäms för att jag har behandlat folk i min närhet illa genom att ha varit tyst och bara valt mig själv. jag vet att man måste det ibland, men inte lika ofta som jag gjort under ett års tid. jag hade mina sju nyktra veckor och det är inte mycket, men det var då jag insåg vem fan jag varit. inte mig själv.

 

jag lovar och svär att jag aldrig igen ska tappa mig själv och därmed glömma bort det viktigaste jag har i mitt liv. mina vänner och min familj.

 

jag har vunnit tillbaka mig själv nu.