Sofia var namnet

har suttit mest hela kvällen och kollat igenom gamla bilder från tvåtusenelva. mycket bra år insåg jag nu. eller det förde väl med sig lite olycka det med, men vad jag kan känna ur mitt leénde på samtliga bilder är det lyckorus rakt igenom. vad hände?

deckade direkt på soffan när jag kom hem från arbetet idag, bom.
jag vaknade som i en dröm. världen stannade, det var som om tid och rum inte fanns, det var bara jag. min blick var som fokuserad och fastnad på en enda sak - det jag såg framför mig. jag både såg och kände en annan verklighet, en annan tid. det går inte att förklara men det var fantastiskt, jag blev alldeles tårögd av lycka. 
mina drömmar visade sig i vaket tillstånd.
är det sånt man kallar en uppenbarelse?
jag vet inte om det jag såg kommer hända, men jag vet att ljusa tider väntar. mycket ljusa!

min existens känns väldigt underlig men jag tror det är tecken på något bra.


jag saknar min röda lugg.
och jag åker gärna tillbaka till paris.



jag blev olyckligt kär.
det är svaret på alla dilemman.

min visa arbetskamrat Said något väldigt fint till mig idag:
- vi kan aldrig ändra på dom vi är, för Gud skapade oss så.