mitt hjärta dunka dunka
ångesten kom närmare och närmare, till slut kände jag den i hela kroppen och jag började gråta. panik, rädsla, sorg, allt i en form - ångest.
ett enda rop på hjälp, jag ville bort. långt härifrån. USA, norrland, åland - varsomhelst. känslan av att ligga i ett hål du inte kan ta upp dig i och du vill befinna dig varsomhelst, utom i hålet.
jag kände känslan, tänk om - tänk om jag inte lever. tänk om jag befinner mig i trans, i koma.. tänk om jag aldrig vaknade upp och allt som händer nu bara är i drömmen, i en annan dimensiension. jag nöp mig själv, noll reaktion.
vissa dagar vill man inte kliva ur sängen, bara ligga kvar och sova, alternarivt stirra upp i taket till man kommer fram till något vettigt. förr i tiden kallades det psykiskt sjuk och kunde endast botas av tortyr. idag kallas det tillfällig depression som botas av falsk lycka, piller. sån är inte jag. jag är en stark människa.
jag ville långt ifrån denna stad, skapa något nytt någon annanstans. plugga, ny bostad, nya människor som inte vet något om mig, några som inte kan döma mig. men så lätt är det inte. jag finner alltid något som binder mig här. jag vet att jag är flängig och förtjänar ett nackskott ibland, men det kanske är en bieffekt av allt det som hänt mig. det jag aldrig pratar om, det som aldrig borde nämnas, det som borde förintas. men det går inte..
har sagt det förr och jag säger det igen, för jag verkar då aldrig lära mig. allt som händer dig, allt du tänker på, allt det du gör, säger och tycker. dessa hemligheter är inte mer trygg någonstans än hos dig själv. då finns det ingen som kan vända det emot dig och aldrig döma dig.
ta mig härifrån.