Sofia var namnet

för varje steg man än tar i livet är det en prövning. en prövning till nästa moment. somliga faller på vägen, vissa starkare än andra som orkar ta sig upp igen och fortsätta gå. andra väljer den lättare vägen, att stanna kvar. fallen och besegrad av livet sig själv.

 

 

jag sitter i mörkret för mig själv och ryser till orden i håkans låttext, kärlek är en brev skickat tusen gånger. jag tänker på livet. vad som har hänt, vad som kommer hända och hur det kommer att sluta. allt det jag varit tvunget att lyssna på, se på och genomgå i livet har lett mig hit - skrivandes en lördagkväll, ensam. jag har hittat den finaste av kärlekar jag upplevt i mitt liv som gör att ensamheten inte blir ensam.

den lustiga känslan som kan uppstå när man tillbringar sin tid med någon och man kan fortfarande känna att man är ensam, gråten ligger i halsen och man vill bara skrika, men man går sönder inuti istället och fortsätter le. 

 

det känns lite som första gången i mitt liv jag kan sitta här ensam och det känns helt okej. jag kan känna din närvaro även fast du inte är här. jag kan känna dina armar runt mig när jag sover, fastän du sover i en annan säng långt långt bort ifrån mig. aldrig någonsin har jag upplevt något liknande förut. jag tror det kallas trygghet. trygghet i sin största, riktig form. 

 

jag må mig överdriva en smula i mina ord, men faktumet är att det är precis såhär det känns inom mig. för ett år sedan slutade jag leva för att sedan försöka leva igen. en mycket svår tid. jag ljög för mig, du ljög för mig, allt ljög för mig. fasaden. sönderslagen inuti, skrattandes utanpå med svarta, tomma ögon. 

jag trodde mig begå ett misstag som kom att bli det bästa misstagen genom tiderna. storslaget. jag kunde le igen, på riktigt, jag kunde slå tillbaka och sakta men säkert börja bygga upp mig själv. att vakna upp i någons armar, någon man egentligen inte vet något om och känna en trygghet man aldrig känt förr och aldrig vilja gå därifrån - den är sällsynt.

man ska aldrig lova något man inte kan hålla, men det är även dom som är dom bästa löftena. det var som att jag kysste all skit jag varit med om i mitt liv ajö den kvällen för att vakna upp med en annan själ i samma kropp. storslaget.

det var den kvällen jag förstod att jag var kär i dig. jag hade lovat mig själv att aldrig mer dela mitt hjärta för kärlek igen. jag hörde, framåt för evigt - du och jag ska dit. och det slog ju mig, att bredvid står han ju, för mig världens finaste människa. min kommande kärlek i livet.

 

blivit nerslagen på golvet många gånger. eller snarare, blivit prövad många gånger och blivit godkänd. jag vet vem jag är och jag är din. 

 

vad folk inte förstår ibland, är vad kärlek gör med en.

det gör en hel, komplett. och det är precis vad jag är just nu i detta skede. hel.

den stora frågan är bara, hur fan det kunde vara så lätt?

en fråga utan svar och inte behöver jag veta svaret heller.

tack till den människa, som är den första människa som tillåter mig vara mig.

du är det finaste jag vet. du hjälper mig att göra mig hel.