Sofia var namnet

det är i jobbiga stunder man förs samman ännu närmare.

 

den bästa av dom alla att förstöra för mig är nog jag själv. inte alltid med medvetenheten av det, men det händer. gör allt i min makt bara för att kunna vara den svaga och få gråta, bli tyckt synd om fastän det egentligen inte är ett dugg synd om mig. trygghet, kärlek och uppmärksamhet. jag vet att jag ibland  kräver alldeles för mycket och det märker jag, försent. provocerar fram till gränsen då det räcker - en egenskap jag ärvt av min fina mor. men såna är vi. min fina far sa till mig sist vi sågs att jag alltid varit väldigt snäll som person, ibland för snäll och att jag ärvt hans starka psyke men till skillnad från honom, som blir arg när det brister kommer mitt svaga jag in och jag bryter ihop. som jag ärvt från min andra hälft. oj vad han känner mig bra tänkte jag.

 

det får mig att tänka, på mig. vilken invecklad människa jag är och hur otroligt jobbig jag kan vara och därmed bli väldigt varm i hjärtat när ni orkar med mig ändå.

och det sjuka är att jag upplevt värre. mycket värre.

 

på gott och ont, jag är den jag är och jag vet.. mitt psyke var starkt och jag lät det brytas ned men jag lät det byggas upp igen, men ibland blir det error. error i hjärnan.

det är väl lite det som är charmen, med att vara människa.