jag vet att jag är din
jag minns när jag var liten.
pappa åkte på en jorden runt resa och sa till mig att han skulle vara borta ett tag. tre månader senare var han hemma. jag minns att jag hade alla vykort jag fått under min kudde och att jag grät varje kväll under tiden han var borta - för att jag saknade honom så mycket. tre månader går ganska fort, men från början till slut känns som en evighet.
när min mor åkte på semester varje sommar, med mina systrar och deras pappa fick jag alltid stanna hemma. det var då jag fick ha semester med min pappa. jag kommer aldrig glömma dagen de lämnade mig hemma och sa att pappa snart skulle komma och hämta mig, vad mycket jag grät. panikgrät i flera timmar. pappa tyckte jag var rätt larvig och mamma sa att tiden skulle gå fort, att jag inte skulle märka om dom var borta.
en hel vecka eller en lång utan någon man värdesätter högt i sitt liv och som betyder väldigt mycket kan vara väldigt svår. jag är en människa med mycket separationsångest som gör att saknaden jag känner kan bli väldigt stor och kännas mycket värre än vad det egentligen är. jag är känslig och kan gråta floder över saker som andra kanske inte skulle bry sig om. jag vet inte vad detta beror på, men sån är jag och har uppenbarligen alltid varit. jag är ibland lite rädd att folk skulle kunna uppfatta mig som besatt, men så är fallet aldrig. jag håller bara av de jag älskar väldigt mycket och är väldigt rädd för att bli lämnad.
kanske har det mycket att göra med hur jag hade det som barn? älskad av alla, älskade alla och fick därmed inte bara ha en barnvakt utan tjugofem. kanske det har att göra med att mina föräldrar aldrig var tillsammans när jag växte upp? jag har ingen aning. det gör mig ingenting idag för jag vet att jag var, till mesta dels ett väldigt lyckligt, tyst barn. men sån är jag.
det är lite som i det första scenariot med min pappa jag känner nu.
lämna mig, men lova att kom tillbaka eller låt mig följa med.